Hej Frankrike, nu är vi tillbaka

Jag tycker så mycket om morgnarna här. Att smyga förbi de sovande barnen och gå barfota ut på terassen. Peter vaknar alltid före mig. Sätter klockan och går upp och skriver. Han har ordnat en liten skrivhörna åt sig i köket. Sitter där med sitt manus och sitt kaffe. Ibland vaknar jag inte förrän han har åkt till bageriet.

Vi tänker som vanligt att vi ska göra en massa utflykter. Men sedan går dagarna, vi badar, läser, äter croissanter. Om det inte är för varmt spelar vi tennis. Barnen vill inte åka någonstans. Vi får muta med hallon och fidget spinners när vi ska till marknaden.

Vi åker på loppis i alla fall och jag vill ha nästan allt. Mässingskrokar, champagnekupor från 30-talet, paraplyställ och rottingmöbler. Men det är så varmt och vi har redan för mycket bagage att ta hem på planet. Som vanligt är det barnen som fyndar mest, fast de alltid är skeptiska innan. Jag köper bara en ljusstake. Men efteråt ångrar vi egentligen bara att vi inte slog till på en förgylld byst av Sokrates som såg ut som Torgny Lindgren.

När vi kommer hem är det så varmt att vi måste bada igen. Barnen kollar alltid badtemperaturen innan de hoppar i. Lägger sig på knä vid badstegen och fiskar upp termometern. Temperaturen stiger för varje dag, ibland flera grader på en eftermiddag.

Ofelia tränar på att dyka. Alla hennes baddräkter har blivit luddiga på magen av att hon har dragit sig upp på den skrovliga kanten. Hon är modig när det gäller sådant, har alltid varit. Osvald är försiktigare trots sina puffar, det tar flera dagar innan han vågar hoppa i själv på det djupa.

Det händer att jag somnar i skuggan. Vaknar av barnens händer när de kommer och vill vara nära.

Sedan sitter jag en stund med mina bilder. Tar fram kameran och fotograferar.

Peter vispar ihop en smet och steker crêpes och på kvällen, när solen sjunker, dricker vi vin på terassen. Jag läser ut min bok och önskar mig ingen annanstans. Ingen annanstans alls.